En italiensk släktsaga, skriven av en fransk författare, Laurent Gaudé. Lite stora hopp i handlingen kanske, men annars en bok helt i min smak. Anslaget är ju väldigt viktigt. Jag ödslar inte tid på att läsa en bok som inte fångar mitt intresse från början. Och början på denna historia trots sin tragik får mig faktiskt att dra på munnen:
En solig, het dag år 1875, rider en laglös man in i byn på en åsna. Han är besatt av en enda tanke - att återförenas med den kvinna han älskar. Det blir ett hastigt möte med ett havandeskap som resultat. Men saker och ting är inte som man tror. Mer ska jag inte avslöja.
Rocco Scorta Mascalzone som föds till fattigdom, går i sin fars fotspår och blir med tiden oerhört förmögen. I fem generationer får man följa denna släkts kamp och besvikelser, stolthet och strävan efter lycka. Namnet Scorta betyder allt och är den sammanhållande länken. Men så lite det hade behövts för att livet skulle gestalta sig annorlunda för flera av bokens personer. Det är inte alltid lätt att följa sitt hjärta och ibland är stoltheten, lojaliteten kanske för stark?
torsdag 28 juni 2007
söndag 24 juni 2007
Väder, vind & livets allvar
En bok av Maritn Lönnebo och Tomas Sjödin, två vise män. Två av de människor jag hyser mycket stor respekt för. Kanske mest för den klokskap och förtröstan de har trots att livet bjudit dem hårda prövningar. Både Martin och Tomas har barn med funktionshinder.Tomas har fått två söner, som väl de flesta känner till, med en obotlig, dödlig hjärnsjukdom.
Denna bok är en brevväxling mellan de båda männen om livet, arbetet,vänskapen och tron. Trots allvarliga teman, håller breven en humoristisk ton. Jag gillar dessa "riktiga", ibland ganska långa brev.Trots att de är så personliga, är de också allmängiltiga.
Båda författarna är norrlänningar och kärleken till denna del av Sverige märks tydligt i deras brevväxling. Särskilt älskar jag beskrivningen av cykelturen som de båda herrarna i andanom företar sig norrut från Skellefteå och uppför vitberget ...
Denna bok är en brevväxling mellan de båda männen om livet, arbetet,vänskapen och tron. Trots allvarliga teman, håller breven en humoristisk ton. Jag gillar dessa "riktiga", ibland ganska långa brev.Trots att de är så personliga, är de också allmängiltiga.
Båda författarna är norrlänningar och kärleken till denna del av Sverige märks tydligt i deras brevväxling. Särskilt älskar jag beskrivningen av cykelturen som de båda herrarna i andanom företar sig norrut från Skellefteå och uppför vitberget ...
fredag 22 juni 2007
Ormen skall dö
Ytterligare en bok som fortsätter att fascinera mig. Har läst den ett par gånger och även lyssnat till den som ljudbok med en fantastisk inläsning av Tomas Bolme. Jag kan höra hans röst inne i huvudet när jag vill.
Författaren, Yasar Kemal, är född i Anatolien i Turkiet. Under några år var han faktiskt bosatt i Sverige. Hans bok Ormen skall dö, sägs grunda sig på en verklig händelse, men är också en anatolisk variant på Hamlet.
Trots sitt fruktansvärda tema är det en så vacker bok! Språket lyfter en några centimeter upp i luften, beskrivningarna av Anavarzas bergstrakter ger en en känsla av att man är där. De lodräta klipporna, de kretsande örnarna, blå mjölkört, gul krokus, purpurröd vildklöver och doftande vildtimjan.
Halil enleverar den vackra Esme och tvingar henne att gifta sig med honom. Hon föder en son, Hassan. Men Halil mördas inför ögonen på Hassan av den man Esme älskade. Halils mördare grips och avrättas, men Halils mor och bröder kräver blodshämnd på den som de ytterst anser är den skyldiga -Esme.
Men ingen kan bära hand på Esme, som är så vacker att "det tagit Allah tusen år att skapa en sådan kvinna". Farmodern börjar nu sprida rykten om Esme i byn, rykten som förmeras hundrafalt och som förhäxar byborna, också Hassan och han lämnas ingen ro förrän han utkrävt hämnd genom att mörda sin mor. Också faderns vålnad hetsar honom...
Författaren, Yasar Kemal, är född i Anatolien i Turkiet. Under några år var han faktiskt bosatt i Sverige. Hans bok Ormen skall dö, sägs grunda sig på en verklig händelse, men är också en anatolisk variant på Hamlet.
Trots sitt fruktansvärda tema är det en så vacker bok! Språket lyfter en några centimeter upp i luften, beskrivningarna av Anavarzas bergstrakter ger en en känsla av att man är där. De lodräta klipporna, de kretsande örnarna, blå mjölkört, gul krokus, purpurröd vildklöver och doftande vildtimjan.
Halil enleverar den vackra Esme och tvingar henne att gifta sig med honom. Hon föder en son, Hassan. Men Halil mördas inför ögonen på Hassan av den man Esme älskade. Halils mördare grips och avrättas, men Halils mor och bröder kräver blodshämnd på den som de ytterst anser är den skyldiga -Esme.
Men ingen kan bära hand på Esme, som är så vacker att "det tagit Allah tusen år att skapa en sådan kvinna". Farmodern börjar nu sprida rykten om Esme i byn, rykten som förmeras hundrafalt och som förhäxar byborna, också Hassan och han lämnas ingen ro förrän han utkrävt hämnd genom att mörda sin mor. Också faderns vålnad hetsar honom...
Vem förde hem Doruntine?
En kort och laddad kriminal- och spökhistoria, som bygger på en ballad från det medeltida Albanien, skriven av Ismael Kadare.
Doruntine är en flicka, som blivit bortgift långt hemifrån. Hennes bror Konstantin, har gett henne ett heligt löfte,"bessa" att när hennes hemlängtan blir för svår, ska han återföra henne till barndomshemmet.
Så en natt kanckar Doruntine på porten til lsitt hem, hemförd, som hon säger, av sin bror Konstantin. Men Konstantin har varit död i tre år! När sen både Doruntine och hennes mor dörav chocken, tätnar mystiken.En polismästare kopplas in föratt lösafallet. Kyrkan driver på, för nu sprids ryktet om att Konstantin har återuppstått från de döda för att infria sitt löfte. Och vem mer än Kristus har uppstått från de döda?
Utredningen ger ett överraskande resultat och nu sätts händelserna in i ett större religionshistoriskt perspektiv. Man serAlbanien i spänningen mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan, mellan Västerlandet och Orienten.
Detta är en av de mest fascinerande böcker jag läst. En bok jag aldrig glömmer.
Doruntine är en flicka, som blivit bortgift långt hemifrån. Hennes bror Konstantin, har gett henne ett heligt löfte,"bessa" att när hennes hemlängtan blir för svår, ska han återföra henne till barndomshemmet.
Så en natt kanckar Doruntine på porten til lsitt hem, hemförd, som hon säger, av sin bror Konstantin. Men Konstantin har varit död i tre år! När sen både Doruntine och hennes mor dörav chocken, tätnar mystiken.En polismästare kopplas in föratt lösafallet. Kyrkan driver på, för nu sprids ryktet om att Konstantin har återuppstått från de döda för att infria sitt löfte. Och vem mer än Kristus har uppstått från de döda?
Utredningen ger ett överraskande resultat och nu sätts händelserna in i ett större religionshistoriskt perspektiv. Man serAlbanien i spänningen mellan den katolska och den ortodoxa kyrkan, mellan Västerlandet och Orienten.
Detta är en av de mest fascinerande böcker jag läst. En bok jag aldrig glömmer.
onsdag 13 juni 2007
Den Blå cykeln
Anledningen till att jag läste den här boken, (av Régine Deforges) var inte att jag trodde den var bra. Jag hade nog inte plockat den ur bibliotekshyllan själv, i varje fall inte detta exemplaret, som borde varit gallrat för längesen. En tjock bok med lösa sidor och dålig papperskvalité, skitig, men förmodligen välläst. Möjligen hade jag valt den som ljudbok. Jag läste den för att jag skulle läsa en förkortad upplaga på franska i min franskakurs. Eftersom jag dessutom skulle ha prov på den, ville jag förvissa mig om att jag hade förstått allt.
En fransk Borta med vinden stod det på baksidan. Ja, kanske huvudpersonen Léa var lite lik Scarlett O'Hara. Boken handlar alltså om Léa, en ung flicka som kommer att arbeta för motståndsrörelsen i andra världskrigets Frankrike. Det kunde blivit en mycket spännande historia, men jag tycker att det blir väldigt mycket upprepning. Det är mycket död och ganska mycket sex. Det var kanske så det var, men det är så mekaniskt beskrivet. Jag saknar miljöskildringar. De finns, men de är så ytliga.
Ändå fångades jag väl på något sätt av historien, för jag ville veta "hur det gick" och läste även de två efterföljande delarna som fanns med i samma band.
En fransk Borta med vinden stod det på baksidan. Ja, kanske huvudpersonen Léa var lite lik Scarlett O'Hara. Boken handlar alltså om Léa, en ung flicka som kommer att arbeta för motståndsrörelsen i andra världskrigets Frankrike. Det kunde blivit en mycket spännande historia, men jag tycker att det blir väldigt mycket upprepning. Det är mycket död och ganska mycket sex. Det var kanske så det var, men det är så mekaniskt beskrivet. Jag saknar miljöskildringar. De finns, men de är så ytliga.
Ändå fångades jag väl på något sätt av historien, för jag ville veta "hur det gick" och läste även de två efterföljande delarna som fanns med i samma band.
söndag 10 juni 2007
Ett slags sällskap
Nu för tiden är det ju ganska vanligt att man hittar en partner på Internet. I den här boken av Nan Östman är det det gamla (numera ovanliga sättet) att lära känna någon genom att utbyta tankar genom brev, som skildras.
Bokens huvudperson Anna 72, lever ganska isolerat ute på landet ntillsammans med sin tigande, maondepressive make Håkan och hunden Fabian, som inte heller talar med henne. Barnen är utfugna, bor långt borta och har nog med sitt. De få vänner hon har, åldras eller dör. Hon är fortfarande yrkesverksam, men hennes yrke som översättare ger henne inte något större socialt utbyta.
En dag gör hon det djärvaste hon gjort i hela sitt liv: Hon sätter in en kontaktannons för att få någon att prata med. Hon får till sin förvåning många svar. Det hon fastnar för, kommer från Bo, en änkling och f.d. arkivarie. Han tycks motsvara de rimliga krav hon ställer och hon gör med en gång klart för honom att hin inte tänkt sig någon erotik.
Boken skildrar ensamheten i tvåsamheten, Annas och Bos brev och trevande kontaktförsök blandat med deras minnen. Men det saknas inte dramatik! Stilen är lite torrolig, lite engelsk. Det är en ömsint och lite sorglig historia. Huvudpersonerna har lagt det mesta bakom sig och drömmer inte så storslagna drömmar längre. Men varför inte? Livet är inte bara förbehållet de unga och vackra. Det är aldrig försent!
Jag undrar hur många som kommer ihåg den här boken. Den kom 1999 och den finns i allafall på en hel del bibliotek.
Bokens huvudperson Anna 72, lever ganska isolerat ute på landet ntillsammans med sin tigande, maondepressive make Håkan och hunden Fabian, som inte heller talar med henne. Barnen är utfugna, bor långt borta och har nog med sitt. De få vänner hon har, åldras eller dör. Hon är fortfarande yrkesverksam, men hennes yrke som översättare ger henne inte något större socialt utbyta.
En dag gör hon det djärvaste hon gjort i hela sitt liv: Hon sätter in en kontaktannons för att få någon att prata med. Hon får till sin förvåning många svar. Det hon fastnar för, kommer från Bo, en änkling och f.d. arkivarie. Han tycks motsvara de rimliga krav hon ställer och hon gör med en gång klart för honom att hin inte tänkt sig någon erotik.
Boken skildrar ensamheten i tvåsamheten, Annas och Bos brev och trevande kontaktförsök blandat med deras minnen. Men det saknas inte dramatik! Stilen är lite torrolig, lite engelsk. Det är en ömsint och lite sorglig historia. Huvudpersonerna har lagt det mesta bakom sig och drömmer inte så storslagna drömmar längre. Men varför inte? Livet är inte bara förbehållet de unga och vackra. Det är aldrig försent!
Jag undrar hur många som kommer ihåg den här boken. Den kom 1999 och den finns i allafall på en hel del bibliotek.
lördag 9 juni 2007
Om så hela världen rasar
Detta är en av de bästa böcker jag läst. Det måste vara minst 10 år sen, men jag minns den fortfarande. Jag tittar på mina gamla anteckningar. En del av dem återger jag här:
Vad är det för bok? En existensiell deckare, en mordhistoria med filosofisk underton?
Författare är Marten t'Hart. Han kommer från Holland. Jag läste nånstans att han själv sagt att hans sätt att skriva liknar ingen annans i Holland. Det får stå för honom, men jag har inte heller läst något liknande. Hans ideal ska vara Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
T'Hart ger läsaren nyckeln till kriminalgåtan redan i mottot, som är hämtat ut 2. Mosebok. "Och under resan hände det sig att Herren på ett viloställe kom emot honom och ville döda honom". Men det förstår man först senare.
Man får möte huvudpersonen Alexander Goudveyl i en liten holländska hamnstad när han är i tioårsåldern. Familjen är lite avvikande, pappan är lumpsamlare och sjukligt sparsam, mamman likaså. Alexander är mycket ensam, blir mobbad i skolan och drar sig undan. När han hittar ett gammalt piano som står kvar i lumpboden efter förre ägaren, förändrars allt. Musiken blir hans liv.
En decemberdag 1956 ordnas ett väckelsemöte i staden som får ett lika abrupt som oväntat slut när poliskonstapeln Vroumboot mördas. Alexander är det enda vittnet till brottet. Tanken att den maskerade mördaren kommer att söka upp Alexander för att ta död på honom, kommer i många år att styra hans liv.
Alexander blir besatt av denna mordgåta. Hans försök att rekonstruera skeendet vävs samman med hans utveckling i arbetet med musiken. Pusselbit läggs till pusselbit.
En oerhört fascinerande bok.
Vad är det för bok? En existensiell deckare, en mordhistoria med filosofisk underton?
Författare är Marten t'Hart. Han kommer från Holland. Jag läste nånstans att han själv sagt att hans sätt att skriva liknar ingen annans i Holland. Det får stå för honom, men jag har inte heller läst något liknande. Hans ideal ska vara Doktor Glas av Hjalmar Söderberg.
T'Hart ger läsaren nyckeln till kriminalgåtan redan i mottot, som är hämtat ut 2. Mosebok. "Och under resan hände det sig att Herren på ett viloställe kom emot honom och ville döda honom". Men det förstår man först senare.
Man får möte huvudpersonen Alexander Goudveyl i en liten holländska hamnstad när han är i tioårsåldern. Familjen är lite avvikande, pappan är lumpsamlare och sjukligt sparsam, mamman likaså. Alexander är mycket ensam, blir mobbad i skolan och drar sig undan. När han hittar ett gammalt piano som står kvar i lumpboden efter förre ägaren, förändrars allt. Musiken blir hans liv.
En decemberdag 1956 ordnas ett väckelsemöte i staden som får ett lika abrupt som oväntat slut när poliskonstapeln Vroumboot mördas. Alexander är det enda vittnet till brottet. Tanken att den maskerade mördaren kommer att söka upp Alexander för att ta död på honom, kommer i många år att styra hans liv.
Alexander blir besatt av denna mordgåta. Hans försök att rekonstruera skeendet vävs samman med hans utveckling i arbetet med musiken. Pusselbit läggs till pusselbit.
En oerhört fascinerande bok.
fredag 8 juni 2007
Nittonhundra
Jag är inte så mycket för tegelstensromaner. Kortromaner är däremot något jag ofta fastnar för- Inte för att de skulle vara mer lättlästa. Ibland tror jag till och med att de fordrar mer eftertanke än de mer omfångsrika.
Nittonhundra är en sådan bok. Den är skriven av italienaren Alessandro Baricco.
Nittonhundra är en skröna, en legend om pianisten Danny Boodman T.D. Lemon Nittonhundra. Denne person har en märklig historia. Strax innan sekelskiftet 1900, finner man honom i en pappeskorg på flygeln i oceangångaren Viriginias förstaklassalong. Sitt något ovanliga namn får han av sin upphittare, som ger honom sitt eget + det som är tryckt på kartongen och till sist det märkliga årtal som kommer.
Texten är ursprungligen skriven för teater och den som berättar pianistens historia, är en trumpetare som mönstrat på Virginia och som spelat tillsammans med honom.
Det märks lite på språket att det är teater, men det är inget som stör mig och scenanvisningarna som finns inlagda, gör bara texten mer levande.
Nittonhundra är en gåtfull person. han har aldrig satt sin fot iland. Han har ingen födelseattest, han finns inte. En gång tänker han gå iland för att se havet från andra sidan, men han hejdar sig på andra trappsteget. Ombord har han världen i en hanterbar mängd, genom 2000 passagerare i taget. Varje resa har en början och ett slut. På land skulle det vara omöjligt att se "var allting tog slut". Ombord skapar han sin musik på flygelns 88 tangenter. Hur skulle han kunna göra detsamma i en värld som rymmer miljoner och åter miljoner tangenter?
Jag hyser en viss beundran för denne man, men som honom vill jag inte vara, så fången i en värld vill jag inte vara. Men jag känner många människor som egentligen är som han fast dom vet kanske inte om det.
Hursomhelst, en vacker, bitterljuv historia är det. Berätteslen om en man och ett piano på havet där han föds, lever och dör. En saga om konsten kanske - och mycket jazz.
Nittonhundra är en sådan bok. Den är skriven av italienaren Alessandro Baricco.
Nittonhundra är en skröna, en legend om pianisten Danny Boodman T.D. Lemon Nittonhundra. Denne person har en märklig historia. Strax innan sekelskiftet 1900, finner man honom i en pappeskorg på flygeln i oceangångaren Viriginias förstaklassalong. Sitt något ovanliga namn får han av sin upphittare, som ger honom sitt eget + det som är tryckt på kartongen och till sist det märkliga årtal som kommer.
Texten är ursprungligen skriven för teater och den som berättar pianistens historia, är en trumpetare som mönstrat på Virginia och som spelat tillsammans med honom.
Det märks lite på språket att det är teater, men det är inget som stör mig och scenanvisningarna som finns inlagda, gör bara texten mer levande.
Nittonhundra är en gåtfull person. han har aldrig satt sin fot iland. Han har ingen födelseattest, han finns inte. En gång tänker han gå iland för att se havet från andra sidan, men han hejdar sig på andra trappsteget. Ombord har han världen i en hanterbar mängd, genom 2000 passagerare i taget. Varje resa har en början och ett slut. På land skulle det vara omöjligt att se "var allting tog slut". Ombord skapar han sin musik på flygelns 88 tangenter. Hur skulle han kunna göra detsamma i en värld som rymmer miljoner och åter miljoner tangenter?
Jag hyser en viss beundran för denne man, men som honom vill jag inte vara, så fången i en värld vill jag inte vara. Men jag känner många människor som egentligen är som han fast dom vet kanske inte om det.
Hursomhelst, en vacker, bitterljuv historia är det. Berätteslen om en man och ett piano på havet där han föds, lever och dör. En saga om konsten kanske - och mycket jazz.
onsdag 6 juni 2007
Den försvunne fåraherden
Den försvunne fåraherden: ett fall för advokat Bustianu av Marcello Fois. Jag tyckte mycket om den här lilla boken. Det är en kriminalhistoria. Inte min favoritgenre, men den här boken är bra.
Historien utspelar sig i slutet av 1800-talet på Sardiniens karga högland. Bustianu är advokat och amatörpoet i Nuoro på Sardinien. Han är respekterad av alla, inte bara för sin skicklighet utan också för att han är en bra människa. Han är känd som småfolkets talesman mot storgodsägare och andra maktens män. Bustianu blir uppsökt av modern till en ung fåraherde, Zenobi. Denna har gått under jorden efter att ha anklagats för att ha stulit 9 får av sin husbonde, som också är far till Sisinna, flickan han älskar. Modern bedyrar den unge mannens oskuld, men just det faktum att han försvunnit samma natt som brottet begåtts, pekar på att han är den skyldige.
När Bustianu tar sig an fallet, visar det sig att detta ringa brott lett till andra mycket värre. Det handlar om jord och pengar, om hat och kärlek och gamla familjefejder.
Nästan mer än brottshistorien intresserar mig miljön. Jag har aldrig varit på Sardinien, men jag kan mycket väl föreställa mig hur det såg ut när Bustianu med sin vandringsstav i handen tog sin dagliga promenad i det karga landskapet.
Jag gillar det lite eftertänksamt, resonerande sätt romanen är skriven på. Porträttet av Bustianu är både känsligt och nyanserat.
Historien utspelar sig i slutet av 1800-talet på Sardiniens karga högland. Bustianu är advokat och amatörpoet i Nuoro på Sardinien. Han är respekterad av alla, inte bara för sin skicklighet utan också för att han är en bra människa. Han är känd som småfolkets talesman mot storgodsägare och andra maktens män. Bustianu blir uppsökt av modern till en ung fåraherde, Zenobi. Denna har gått under jorden efter att ha anklagats för att ha stulit 9 får av sin husbonde, som också är far till Sisinna, flickan han älskar. Modern bedyrar den unge mannens oskuld, men just det faktum att han försvunnit samma natt som brottet begåtts, pekar på att han är den skyldige.
När Bustianu tar sig an fallet, visar det sig att detta ringa brott lett till andra mycket värre. Det handlar om jord och pengar, om hat och kärlek och gamla familjefejder.
Nästan mer än brottshistorien intresserar mig miljön. Jag har aldrig varit på Sardinien, men jag kan mycket väl föreställa mig hur det såg ut när Bustianu med sin vandringsstav i handen tog sin dagliga promenad i det karga landskapet.
Jag gillar det lite eftertänksamt, resonerande sätt romanen är skriven på. Porträttet av Bustianu är både känsligt och nyanserat.
Min Bloggbok
Jag har länge tänkt jag skulle skriva om det jag läser. För andra som kanske kan dela en läsupplevelse med mig, men också som en dokumentation över vad jag läser, vad jag tyckt och känt. Jag har bläddrat igenom mina gamla boktipsanteckningar. En del böcker minns jag inte alls, andra är mycket tydliga för mig fortfarande. Jag börjar min Bloggbok eller Bokblogg med några av dessa gamla boktips. Förhoppningsvis håller de än!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
