Nu för tiden är det ju ganska vanligt att man hittar en partner på Internet. I den här boken av Nan Östman är det det gamla (numera ovanliga sättet) att lära känna någon genom att utbyta tankar genom brev, som skildras.
Bokens huvudperson Anna 72, lever ganska isolerat ute på landet ntillsammans med sin tigande, maondepressive make Håkan och hunden Fabian, som inte heller talar med henne. Barnen är utfugna, bor långt borta och har nog med sitt. De få vänner hon har, åldras eller dör. Hon är fortfarande yrkesverksam, men hennes yrke som översättare ger henne inte något större socialt utbyta.
En dag gör hon det djärvaste hon gjort i hela sitt liv: Hon sätter in en kontaktannons för att få någon att prata med. Hon får till sin förvåning många svar. Det hon fastnar för, kommer från Bo, en änkling och f.d. arkivarie. Han tycks motsvara de rimliga krav hon ställer och hon gör med en gång klart för honom att hin inte tänkt sig någon erotik.
Boken skildrar ensamheten i tvåsamheten, Annas och Bos brev och trevande kontaktförsök blandat med deras minnen. Men det saknas inte dramatik! Stilen är lite torrolig, lite engelsk. Det är en ömsint och lite sorglig historia. Huvudpersonerna har lagt det mesta bakom sig och drömmer inte så storslagna drömmar längre. Men varför inte? Livet är inte bara förbehållet de unga och vackra. Det är aldrig försent!
Jag undrar hur många som kommer ihåg den här boken. Den kom 1999 och den finns i allafall på en hel del bibliotek.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar