Nittonhundra

Jag är inte så mycket för tegelstensromaner. Kortromaner är däremot något jag ofta fastnar för- Inte för att de skulle vara mer lättlästa. Ibland tror jag till och med att de fordrar mer eftertanke än de mer omfångsrika.

Nittonhundra är en sådan bok. Den är skriven av italienaren Alessandro Baricco.
Nittonhundra är en skröna, en legend om pianisten Danny Boodman T.D. Lemon Nittonhundra. Denne person har en märklig historia. Strax innan sekelskiftet 1900, finner man honom i en pappeskorg på flygeln i oceangångaren Viriginias förstaklassalong. Sitt något ovanliga namn får han av sin upphittare, som ger honom sitt eget + det som är tryckt på kartongen och till sist det märkliga årtal som kommer.

Texten är ursprungligen skriven för teater och den som berättar pianistens historia, är en trumpetare som mönstrat på Virginia och som spelat tillsammans med honom.

Det märks lite på språket att det är teater, men det är inget som stör mig och scenanvisningarna som finns inlagda, gör bara texten mer levande.

Nittonhundra är en gåtfull person. han har aldrig satt sin fot iland. Han har ingen födelseattest, han finns inte. En gång tänker han gå iland för att se havet från andra sidan, men han hejdar sig på andra trappsteget. Ombord har han världen i en hanterbar mängd, genom 2000 passagerare i taget. Varje resa har en början och ett slut. På land skulle det vara omöjligt att se "var allting tog slut". Ombord skapar han sin musik på flygelns 88 tangenter. Hur skulle han kunna göra detsamma i en värld som rymmer miljoner och åter miljoner tangenter?

Jag hyser en viss beundran för denne man, men som honom vill jag inte vara, så fången i en värld vill jag inte vara. Men jag känner många människor som egentligen är som han fast dom vet kanske inte om det.

Hursomhelst, en vacker, bitterljuv historia är det. Berätteslen om en man och ett piano på havet där han föds, lever och dör. En saga om konsten kanske - och mycket jazz.